Till helgen ska Dexter få gå ett anlagsprov i viltspår. Lite panik då jag, som vill att det ska kännas 100 innan jag ens anmäler mig, inte riktigt mentalt känner mig förberedd. Nu är det ju mest Dexter som ska bedömas, men ändå.

 Sagt och gjort, idag på förmiddagen begav jag mig ut i skogen för att lägga ett lite längre spår med lite vinklar och dylikt. Jag hade en plan, men efter att ha sett nedtrampade spår i mossan och knak i skogen blev jag allt lite skraj. Ensam kände jag mig. Mitt i skogen. Det blev ett längre spår och jag fick ihop lite vinklar och bloduppehåll men lite bananaktigt blev spåret allt och jag tappade räkningen av hur många meter jag gått. Efter spårläggningen ringde jag till Jenny för att känna mig mindre ensam och hon höll mig sällskap telefonledes tills jag kommit ut på skogsvägen. Det är konstigt. Så fort jag kommer till en stig eller en skogsväg känner jag mig trygg. Dock kan ju faktiskt älgar och björnar komma på vägen också.. Och egentligen är jag inte rädd björnar, jag visar att jag finns i skogen och rent realistiskt sett så är de nog mer skraja för mig än vad jag är för dem. Så när jag är på min trygga stig och min trygga skogsväg är jag kaxig, inga björnar här inte, men tja, som sagt, idag kände jag mig lite ensam där mitt i skogen. Snälla Sofia blev min räddande ängel och följde med Dexter och mig när det var dags för själva spårningen. Stort tack!!
 
Spårningen gick bra och jag är nöjd, spårar han så här är det klart godkänt på anlagsprovet. Lite omständig emellanåt (sådan matte, sådan hund...), men han jobbar på bra, var för dagen riktigt självständig och han hade dessutom ett lagomt och bra tempo. Nu är det bara att hålla tummarna att han sköter det lika snyggt på lördag också.. Hu.