Verkligheten kom ikapp mig med. Imorgon är det kursstart för A0009P och A0010P och jag har som vanligt ont i magen inför kursstarten. Sen kom insikten. Och jag fick ångest. Grym ångest. Kathleen och Annettes stämmor i "Det är över nuuuuu, men jag kommer ihåg alla dagar med dig, det är över nuuuuu u.... " har jag förträngt så gott jag kunnat, men nu börjar det närma sig. Vi splittras. Mina vapendragare som jag i universitetets korridorer och iövrigt kan luta mig mot. Vi ska efter 2,5 år läsa olika kurser. Eller jag, som numera kallas "svikaren" ,har svängt om lite kurser för att universitetet inte kan planera. Detta innebär att jag ska läsa c-uppsatsen i vår, den uppsats som jag faktiskt sett fram emot, som ger mig lite utmaning iallafall. Jag måste alltså anstränga mig lite. Tyvärr går kurserna parallellt och jag kan inte fördjupa mig så mycket som jag skulle vilja. Handledare kan jag inte heller ha alltför mkt  tillit till. Jag har dock skaffat mig lite backups i min närhet som jag uppskattar så otroligt mycket och värnar om. Jag har klokt tänkt sprida ut er lite så att jag inte överröser er med allt. Metod, allmänn-ångesten, uppsats-innehåll, forsningsfrågor, slutsatser/resultat, grupparbete-ågren är bara några av de olika delarna som jag tänkt fördela lite. Jenny har redan tagit på sig att sitta med mig imorgon på lunchen på universitetet och dela min akuta kursstart-vånda, underbara underbaraste vän!!!! Jag gråter, jag reser mig och jag klarar mig. Jag vet. Men inte är det lättare för det.