Bild:Privat 

Nu börjar det vara sista dagarna på ledigheten. På måndag börjar skolan (helvetet) om igen och 2 veckor magkatarr-känningar lär knappast bli bättre. Idag har dagen gått åt till att fixa och höst-dona lite i trädgården. Tyvärr säger ryggen till lite titt som tätt men vadå, lite arbete ska den väl klara av ju, tycker man då iaf ;). Dock sätter den sina egna begränsningar och jag får nog inse att jag inte kan göra allt på en gång, vilket jag gärna vill.

Obbe då? Jo,såret ser fint ut, bajset luktar ILLA (från penicillinet) och han är go som aldrig förr. Ut ska han och vi måste hela tiden ha dörren låst för katten har ju lärt sig att öppna dörren, hänger man på handtaget så öppnar dörren sig konstigt nog... Men några dagar till så, snart är han ute och slåss med grannkatten igen, var så säker.

Junior lämnar sina små trofeèr som vanligt, när jag och Jonas hade varit borta någon timme så kom vi hem, låste bilen och började gå mot bron. Sen var det; titta en mus, nämen titta en till.. Därefter kom höjdpunkten. På bron, En fågel. Tack tack.

Dexan han springer runt och mår gott, han tycker om när jag håller på i jorden vid den framtida grillplatsen för där dyker det upp rötter lite då och då som man kan springa runt med. Tänk vad härligt livet skulle vara om det räckte med så lite! Fast å andra sidan, ge mig lite glass och så håller jag mig snäll, go och nöjd ett tag =). På bilden nedan väntar en otrimmad hund på att få smaka på en liten morot jag plockat från trädgårdslandet.



Bild:Privat

Avslutar med en avslöjande bild, det börjar ta mig f*n bli höst!

Bild:Agne Bergström

Så har vi återigen fått åka till veterinären med vår allas hjälte Obelix. Efter att ha suttit i låång telekö både till öjebyns djurklinik och distriktarna (Andros gick inte att få tag på) kom beskedet att det var fullt för dagen, trots att jag börjat ringa direkt från öppningstid. Turen gick till gammelstan och som tur var hade de en akuttid som vi fick ta. 270kr fattigare för enbart akuttiden men vi kommer ändå över självrisken för försäkringen då vi senast varit hos veterinären i slutet av juni och då får tillgodoräkna oss denna räkning på 1300kr (inom loppet av 125 dagar ligger försäkringstiden på) så förhoppningsvis får vi tillbaka även för akuttiden. Det var trots allt också akut, vi har väntat sedan i fredags då vi upptäckte bölden och ville inte vänta längre, såret har han haft någon vecka.

Känns som att vi börjar vänja oss vid dessa bölder efter slaggis med grannkatten, 4 ggr sedan januari i år.. Dock vet vi inte riktigt om detta är ett klo-sår eller om han har fastnat, veterinären kunde inte riktigt säga, men det känns som att det mest troligt är från ett slaggis. Som vår förra underbara veterinär Linda-Mari sa; uppenbarligen så verkar du ju förlora, så varför ger du dig inte då? Men är man tålig så är man.. Han har dock inte verkat besvärad av bölden förräns igårkväll och nu ser han ändå relativt pigg ut trots att han nyss varit nedsövd, han är härdad vår fina kisse. Matte är dock inte härdad då det verkar bli lika jobbigt varenda gång att åka till veterinären med honom. Den sterila lukten, stressad kisse som numera vet vad som väntar, nä, mattehjärtat klappar lite extra då. Speciellt nu när jag denna gång var tvungen att lämna honom ickesövd då de tog in honom på operation. Tidigare har jag fått vara med när han sövts, jobbigt men känns ändå bättre så. Men nu är det då gjort för denna gång och som vanligt, håll tummarna för att det dröjer tills nästa besök ;)!



Bild:Privat

Så var dag 2 i projektet granfällning på bergåsa till ända. Efter ömmande muskler och trötta svettkörtlar så har vi ändå hunnit med betydligt mer än jag trodde. Allt ris har nu hamnat i en stor, bred, potentiell majbrasa och de uppkapade stammarna är forslade uppför vår backe och väntar nu på att bli staplade. Puh! Det har varit fullt ös här idag där motorsågen gått för fullt, pappa har kört med trimmern, jag har dragit/alt använt skottkärran och forslat riset till åkern där majbrasan står samt släpat (med betoning på släpat) den uppkapade veden uppför backen... Mamma har plockat flera liter blåbär (och att mamma dessutom bakat en god blåbärsbakelse innan de kom var ju inte direkt fel det heller)...



Jag kan säga att detta verkligen är ett skönt dagsverke och hade jag bara en kropp som pallade den här  typen av arbete skulle jag mer än gärna göra detta varje dag. Kanske inte enbart släpa ris men att arbeta med kroppen och se tydliga resultat. Att arbeta med kroppen blir en helt annan sorts terapi och vanligt hederligt kroppsarbete med jordnära ting är för mig bättre än att bara sitta och grubbla där analys på reflektion innebär mer analys på reflektionen och analysen. Man blir även härdad för saker som man annars springer skrikande ifrån, typ spindlar.. Både jag och Jonas är väldigt skeptiska mot spindlar och kryp iövrigt men igår knosade jag en liten spindel med bara pekfingret och när jag halvt om halvt lite stolt berättade detta för kära sambon så kontrade han såklart att det hade han minsann också gjort...
 Dock är bra redskap och ett någorlunda ergonomiskt tänkande A och O och jag välkomnar varmt den älskade nya skottkärran som anlände till Bergåsa igår. Från att ha konkat med den stora, tunga skrot-skottkärran som väger bly INNAN man lagt något i den till den lätta plast-skottkärran som känns som en fjäder, det är liiite skillnad...  



Avslutar dagens inlägg med en lite före- & efterbild, utsikten har förändrats lite..


Före-bild

 

Efter-bild

Under dagen har den nyinköpta motorsågen från årets Nolia verkligen visat sin kapacitet... Förra lördagen invigdes Jonsereden hos Jonas föräldrar där deras stora, fina hägg bestämt för sig att det är bättre hos grannen och sonika fallit mot deras husvägg. I helgen har turen kommit till Bergåsavägen där en massa granar sett sina bättre dagar. Från början var tanken att granarna skulle husera som en granhäck vilket skedde under 70-talet om jag inte minns fel. Tyvärr var farföräldrarna för gamla för att hålla efter denna granhäck och dessa växte således till stora, osymmetriska granar som tills nu fått stå för den mesta av utsikten. 

Svärfar och Jonas satte igång med bergåsas trädfällning idag och jag ska villigt erkänna att detta med att fälla träd är mäktigt och lite nervpirrande. Det är, trots rubriken, ingen leksak. Dock lyser det i ögonen på både Jonas och hans far, och det är ibland nästan bråk om vem som har äran att använda den. Jag skulle gärna kunna lära mig att använda en motorsåg, men inser att röjsågen med klinga nog är mer min grej då det känns som att jag har mer kontroll. Och ja, jag är nervös då ett stort träd faller, därav foton först på den sista granens färd mot backen. Och ja, det är inte bästa vinkeln, men jag håller mig klokt på avstånd.  

  

Fint blev det dock, om än en aning mer öppet än vad vi är vana vid.nDet känns dock skönt att äntligen få lite ljusinsläpp i köket och kunna se älgarna spatsera på åkern. Tyvärr spär det på hästlängtandet ännu mer då jag nu ser betesmarken tydligare från köksfönstret där hästarna kan tänkas beta ng gång i framtiden, det är ju bara för perfekt....

 

I två dagar har jag, vännen Johanna, hennes dotter samt hunden Dexter varit på en minisemester till semesternas paradis Iggejaur (som nu inte får heta Iggejaur men det är en helt annan historia). God mat, något glas vin och gott sällskap, närheten till en nästintill öde skog (förutom alla vilda djur); dvs här kan man andas! Alltför många dagar i vildmarken klarar nog Johanna inte av då lappsjukan kan drabba en (man vet ju aldrig ;) men ett besök i Trollforsen hanns med samt lite blåbärsplockning (med betoning på lite då några andra hunnit före och renrakat blåbärsrisen..). Annars har vi bara gjort det man gör i Iggejaur, äter, sover och mår gott. En mycket lyckad minitripp med andra ord! Mer bilder kommer senare...

mkt om och men, med koder, oförståeliga tecken och logiska manövreringar som i min värld inte alls är speciellt logiska, så finns den nu här, en blogg om livet oppa Bergåsa.