Så var dag 2 i projektet granfällning på bergåsa till ända. Efter ömmande muskler och trötta svettkörtlar så har vi ändå hunnit med betydligt mer än jag trodde. Allt ris har nu hamnat i en stor, bred, potentiell majbrasa och de uppkapade stammarna är forslade uppför vår backe och väntar nu på att bli staplade. Puh! Det har varit fullt ös här idag där motorsågen gått för fullt, pappa har kört med trimmern, jag har dragit/alt använt skottkärran och forslat riset till åkern där majbrasan står samt släpat (med betoning på släpat) den uppkapade veden uppför backen... Mamma har plockat flera liter blåbär (och att mamma dessutom bakat en god blåbärsbakelse innan de kom var ju inte direkt fel det heller)...



Jag kan säga att detta verkligen är ett skönt dagsverke och hade jag bara en kropp som pallade den här  typen av arbete skulle jag mer än gärna göra detta varje dag. Kanske inte enbart släpa ris men att arbeta med kroppen och se tydliga resultat. Att arbeta med kroppen blir en helt annan sorts terapi och vanligt hederligt kroppsarbete med jordnära ting är för mig bättre än att bara sitta och grubbla där analys på reflektion innebär mer analys på reflektionen och analysen. Man blir även härdad för saker som man annars springer skrikande ifrån, typ spindlar.. Både jag och Jonas är väldigt skeptiska mot spindlar och kryp iövrigt men igår knosade jag en liten spindel med bara pekfingret och när jag halvt om halvt lite stolt berättade detta för kära sambon så kontrade han såklart att det hade han minsann också gjort...
 Dock är bra redskap och ett någorlunda ergonomiskt tänkande A och O och jag välkomnar varmt den älskade nya skottkärran som anlände till Bergåsa igår. Från att ha konkat med den stora, tunga skrot-skottkärran som väger bly INNAN man lagt något i den till den lätta plast-skottkärran som känns som en fjäder, det är liiite skillnad...  



Avslutar dagens inlägg med en lite före- & efterbild, utsikten har förändrats lite..


Före-bild

 

Efter-bild