Det ska vara jag som får en p-stav insatt i armen och svimmar dagen efter, jag är yrslig och lindan runt armen sitter alltför hårt. Det ska vara jag som förnekar min vänsterarm i tre år och förtränger att den en dag ska ut. För nöjd med staven har jag ändå varit. Det ska vara jag som halvt panikslagen sitter hos den underbara underbaraste barnmorskan och ska ta ut staven, jag babblar i 190 för jag kan inte slappna av för då svimmar jag. Hon försöker och försöker ta ut den, men efter en lång stund så inser hon att det inte går. Den sitter för djupt in. Och har kapslat in sig. Jag får åka till kirurgen på akuten. Det ska vara jag. Det ska vara jag som får bilen påbackad i samma veva. Som tur var fick bara ett av extraljusen sig en törn. Det ska vara jag som måste ha ett ganska djupt snitt för att ta ut staven. Det ska vara jag som har obehagskänsla i hela kroppen, för trots att den är ute så är armen full med blåmärken och har stygn och plåster som drar. Det ska vara jag som inte kan hantera sånt här. För trots detta är jag ändå beskonad. Jag har inte brutit något i mitt liv, fått hjärnskakning eller något annat trots att jag ridit så många hästar och ponnyer genom åren. Jag har inte behövt deala med stora operationer eller skador, jag är frisk i  övrigt trots en lite sämre rygg då och då. Kanske är det för att jag inte behövt hantera smärta, obehag eller liknande på länge som det blivit såhär. Så ja, jag vet att det inte är något farligt, ja, jag vet att det ordnar sig, det har jag vetat hela tiden. Säg det till mig och jag vet. Mycket väl. Det gör egentligen inte speciellt ont så därför är det inte heller smärtan jag är orolig över.  Det är inte det det handlar om. Det har satt sig som en psykologisk spärr och jag har tydligen svårt att hantera det här. Så nu vill jag bara blunda och sova tills detta är över. Jag önskar att jag kunde ha som Dexter på bilden. Det som inte syns, det finns inte. Blundar jag är jag osynlig....