Under en biologilektion fick vi i uppdrag att ta hand om en okänd gäst. Vi fick en plastskål (Jenny, vad hette en sån nu igen??) där vi lade ett papper, några havregryn och så..  en  larv. Sedan brände vi några hål i locket på plastburken och tejpade igen skarven på burken, med mycket tejp. Annette, en av de bästaste klasskompisarna, är allergisk och kan på så sätt inte ha några husdjur och  tog därför på sig att ta hand om lille Orvar, dvs larven. Han bor nu hos Annette och Krille i Lillpite där han enligt uppgift mår sisådär. Ibland undrar hon om han är död, men så rör han på sig lite, lite, så han lever nog. Vi har inte fått reda på vad det är för okänd gäst vi fått, men efter lite googlande ser det misstänkt ut som en mjölmask. Googlandet och åsynen av larver fick mig att minnas mitt "skafferi-trauma". För några år sedan, på den tiden vi bodde på Aronsgatan, var jag ensam hemma och hade planerat en Maria-myskväll med film och popcorn. Jag söker igenom skafferiet efter popcorn och sedan.. sedan bryter paniken ut. Något svart rör sig mellan paketen med havregryn och mjöl och jag minns det så väl. Det såg ut som en halv skalbagge med en svans som slingrade sig och jag, jag skrek. Jonas var på väktarutbildning i Stockholm, dvs han kunde inte hjälpa sin hysteriska sambo speciellt mycket. Mamma och pappa var på fest i Rosvik men var på väg hem och kring 23.30 kom de och hjälpte mig att städa ur skafferiet och lägenheten. Underbara, underbara mamma och pappa. Vi hittade inga djur i varken mjölpaket eller havregryn men på golvet fann vi en del små, små larver och en del larv-skal. Fläskängar fick vi senare veta att de hette. Vi hittade senare mera larver bakom spisen och i en garderob. Enligt anticimex finns de ofta i äldre hus i gamla getingbon eller liknade och på hösten eller när det tar slut mat söker de sig vidare. De kan komma in bl a genom ventiler och följer lampsladdar osv i taket. De växer i samband med tillgången på mat och ömsar skinn i den takt de växer. Till sist blir det en skalbagge. Tydligen jättevanliga. Jag öppnade inte skafferiet på en vecka. Och fortfarande när jag ska äta havregrynsgröt, eller när jag söker något i skafferiet, eller när jag öppnar mjölpaketet, är det med viss spänning. Trots så många år. Så det där med biolog känns alltmer avlägset. Kan man inte bara läsa om dem? De är jättefiffiga och intressanta så länge jag inte behöver se dem.

Men peppar, peppar, inga larver än så länge. Förutom Orvar då. Men han huserar hos Annette och är halvdöd. Och instängd i en väl igentejpad burk. Det känns bra.