Från början var det tänkt att bara bli en kort promenad. Jag led fortfarande av trötthet från gårdagens 1 timmes skidtur i icke plogad snö (plogade med skidorna istället). Men så hamnade jag och Dexter på rälsbussens spår genom vildmarken. På vägen får Dexter springa fritt ytterst korta sträckor här och då under skarp uppsikt då det, ja, tro det eller ej, kommer någon bil då och då. När jag till min förvåning insåg att rälsens lilla skare faktiskt höll för både mig och hunden, började jag traska med en lycklig hund framför mig. Så kom vi fram till Iggejaurs station.



Skylten visar att Iggejaur faktiskt finns, och den upplyser oss även med vissa fakta.


Ett trasigt stationsstaket vittnar om forna tider.

Så började vi gå vidare. Och gick. Och gick. Strålande värmande sol. Efter att ha gått en lång stund, kom jag på att vi nog skulle kunna gå ända fram till bron där vanliga bilvägen och rälsen går samman. Det var ju inte så långt ville jag minnas. Så vi fortsatte vår vandring.  

Hittade en kallkälla längs vägen. Hade det inte varit så mycket snö och så brant, hade jag tagit en drickpaus. För vid det här laget var jag dyblöt i svett. Det är inte så bara att pulsa i rälsspår ska ni veta!

Efter vad som kändes som en evighet kom vi fram till kröken. Tack och lov för mina Graninge vandringskängor säger jag bara.

Låångt där framme ser jag något annat än enbart skog. Kan det vara..?
 
Kanske, kanske, vi har kommit rätt.

Mycket riktigt! Piteälvsbron hette det visst.


Så började vår långa vandring tillbaka till huset. Nu längs bilvägen. Enligt mig har jag och Dexter sammanlagt under vår utflykt vandrat 1 mil. Minst. Enligt pappa typ 6 km.