Planeringen av min och min underbara underbaraste vän Susannes resa till Algarve och ridcentret Vale de Ferro började ganska direkt efter min och Sussis andra hästresa, resan till Malmö/Falsterbo och Falsterbo Horse Show förra sommaren. Jag hittade en annons från häst & ridsportresor (www.hastsportresor.se) i en av tidningarna på det dåvarande sommarjobbet och idèn om en lite längre hästresa tog form. Mixen av sol, bad och helpension på ridcentret i kombination med dressyrlektioner/uteritter i de Portugisiska bergen vid fina Algarvekusten tilltalade både mig och Susanne och den 15 maj var det äntligen dags. Fredagkvällen den 14:e anlände vi till Stockholm och tidigt, tidigt lördagmorgon tog vi oss vidare till Faro via flyg. Flygresan gick över förväntan för min del  och bara något lomhörd och utan dödsångest vid "öronsprängning" vid landning kunde jag andas ut. Vi landade i ett varmt men något blåsigt Portugal och vid flygplatsen blev vi hämtade av en chafför från ridcentret (kunde beställas innan till ett bra pris). Jag, Susanne och Anna från Stockholm blev varmt välkomnade och när vi installerat oss var det fritt att gå runt och titta på centret och de fina omgivningarna. Redan från början blev vi omhändertagna och det kändes hemtrevligt från första stund. Under eftermiddagen anlände även de två norskorna Jeanette och Sissel och vi kom att ha otroligt trevligt under vår tid på ridcentret.



Hela veckan serverades fräsch, vällagad och bra mat (mycket sallad och fisk) vilket passade mycket bra i värmen som kom under de närmaste dagarna. För mig som är vegetarian men äter fisk kändes det för det mesta helt rätt. Efter ett tag började vi (speciellt Susanne) dock längta efter lite mer kolhydrater men jag är ändå tacksam över den bra standarden vi trots allt hade, både i mat och boende. Under middagarna drack vi ett otroligt gott vin till självkostnadspris (en flaska 9,5 euro) och varje dag fick vi även en efterrätt efter middagen vilket uppskattades speciellt av den efterrättsälskande personen (=jag).




Omgivningarna var även de fantastiska med blomster och fina planteringar blandat med grusgångar och det något karga landskapet. Vi valde att åka i precis rätt tid, under veckan exploderade värmen och så även all grönska.



På ridcentret fanns även en väl uppskattad pool. Mellan ridtimmarna i sadeln och hästgoset i stallet var poolen en härlig avkoppling och också välkommen av de ömmande och ibland något stela ridmusklerna.




Så till det viktigaste: hästarna. Välutbildade, väl hanterade och omhändertagna och en filosofi som stämmer väl med min egen om hur jag skulle vilja ha det. Lusitanohingstarna vi bl a hade förmånen att rida under veckan var som lamm att hantera och otroligt gosiga och sociala.


En något trött Maria efter en lektion på dressyrhingsten Mar

Under veckan som gick fick vi förmånen att rida dressyr för bl a tyska Petra och jag har kommit hem med nya tankar, erfarenheter, fördjupad kunskap och även en del svar på frågor jag genom tiden funderat över men inte riktigt hittat förklaringar på. Petra förordade exempelvis det i mitt tycke viktigaste hos ryttaren, dvs höfterna och ryttarens mellandel. Jag uppskattade även vikten av att de utgick från hästen och dess rörelser. Sambandet mellan hästens höfter/bog och ryttarens höfter/axlar uttrycktes tydligt samt hur viktig ryttarens inverkan och sits påverkar hästens rörelser och de rörelser du vill rida. Det handlar om ren ridteknik vilket är något jag saknat under min egen aktiva ridtid. Jag har de senaste åren utvecklat min förmåga att på backen se och läsa både olika hästar och ryttarens påverkan men tappat känsla, styrka och teknik på hästryggen då jag varken ridit dressyr eller lektion på så länge, dvs knappt ridit alls. Även om jag inte överhuvudtaget fick till ridningen så som jag hade hoppats på och innerst inne kankse velat, har jag med mig mycket från dessa lektioner. Denna typ av ridning tilltalar mig liksom hästhanteringen; lätt kontakt med bettet, mycket kroppskontroll och känsla hos ryttaren.


Jag under en skrittpaus med hingsten Janota

De lusitanska hästarna är välbyggda med lätt för samling och känsliga för var ryttaren befinner sig. För mycket press resulterar i en överaktiv häst som lätt slår över mentalt. På så sätt är den typ av ridning som förordades lämplig för denna typ av häst. Under veckan fick de andra också pröva på andra typer av korsningar och hästtyper men riktlinjerna var desamma: lätt kontakt med bettet, tydliga och lätta hjälper och vikten av att ha en teori bakom den typ av rörelse du vill utföra.

Petras nackdel var kanske för mycket information på alltför kort tid (under en lektion skulle jag tänka på sammanlagt över 10 olika saker förutom rörelsen öppnan och känslan var jag hade hästen) vilket gjorde att tankeverksamheten och bara förmågan att ta in information (på ett annat språk dessutom) kortslöts. Det är dock tankar och en lära som tilltalar mig och min syn på ridning och detta utmanade min kunskap och således utveckling i ridlära samt känslan/kontrollen uppe på hästryggen. Jag är otroligt tacksam över både hästarna och ridlärare och att ha fått uppleva och erfara så enormt mycket på kort tid.  

Under veckan red vi en dressyrlektion samt en uteritt per dag (utom onsdagen då hästarna och vi hade ledigt vilket var ytterst välbehövligt). Uteritterna kom jag att uppskatta allt mer under veckans gång, ett litet andningshål från den något mer kravfyllda och innehållsmässigt rika och starka dressyren. Här kunde jag njuta av att bara sitta på hästryggen, surra (är jag bra på vilket de flesta runt omkring mig märkte..), ta del av underbar natur och bara vara. Rekreation och semester delux!



Då Portugal under två år härjades av stora skogsbränder (2003 & 2004 om jag minns rätt), är all vegetation ny och under uppbyggnad. Jag förvånades även över hur mycket som var likt här hemma, lavendel, vallmo, något som liknande midsommarblomster osv. Under uteritterna red vi omkring bland något smalare landsvägar samt klättrade i bergen där varje ritt varade i minst två timmar. Hästarna varierade i både ålder och utbildningsnivå, en av de grönare hästarna var rädd för bilar vilket kanske var mindre lyckat, men i övrigt var de stabila, trygga och bara positionerna i ledet var de rätta fungerade både skritt, trav och galopp mycket bra. Mitten av veckan var av det varmare slaget, under torsdagen uppmättes 34 grader i skuggan och då var jag ordentligt tagen av värmen. Vi skrek efter glass och vatten om man säger så.. Hästarna klarade dock värmen överraskande bra och ridläraren var noga med att återhämta och skritta mycket.      

Resans stora +

*Det goda och trivsamma sällskapet
*De fina hästarna och framförallt hästgosandet
*Välmående och välhanterade hästar
*Hästfilosofi i praktik
*All kunskap och nya infallsvinklar
*Mixen av avslappning/semester vid poolen och hästeriet
*Serverad frukost, lunch, middag
*De många goda fnitter- och skrattstunderna vi haft ihop
*Det otroligt fina vädret, strålande sol varje dag
*I överlag duktig personal
*Mina och Susannes reflektionsstunder innan sänggåendet
*Att vakna till hästgnägg
*Flygresorna som gick smidigt och väl över förväntan
*Min underbara vän som alltid finns där i vått och torrt, vad skulle jag göra utan dig?!!

Resans mindre bra stunder

*Min egen osäkerhet i dressyren och den press jag omotiverat lägger på mig själv
*Dålig sömn (kunde dock tas igen något under soldyrkandet vid poolen)
*Min förmåga att ta in alltför mycket intryck och därefter få hjärnsläpp som varar alltför länge
*Från början: språket. Detta lättade dock allteftersom och efter några dagar drömde jag på både engelska, svenska och norska. Dock känner jag av en viss begränsning när språket inte räcker till, surrig som jag är. Ridlärarna var dock bra på att både förklara och tydliggöra de engelska begreppen och speciellt hästtermerna vilket gjorde det hela betydligt enklare
*Hingstar som får stå inne alltför länge i boxar med enbart lite halm på cementgolv vilket resulterar i  bl a strålröta (bör nämnas att alla andra hästar går ute dygnet runt i väl tilltagna hagar)



De flesta kort jag lagt upp är fotograferade av mig eller Susanne (några ridbilder ställde underbara Sissel upp med att fota). Visst är det skillnad på kamera och kamera, de flesta bilderna är tagna med en vanlig kompakt digitalkamera. Fördelen är att den följer med överallt, går att filma med och inte är alltför dum i pixlar och kvalitè. Jag ångrar dock lite att jag inte fotograferade mer med system-digitalkameran, men samtidigt fanns det alltför mycket att uppleva i verkligheten istället för att fota.

Fler bilder och reseredogörelse finns på Susannes hemsida klumgarden.cybersite.se. 

Så är jag och Susanne hemkomna från Algarve och vår efterlängtade ridresa. En vecka i solens sken, underbar natur och vy, mycket trevligt sällskap, god mat och dryck samt dessa fantastiska hästar, kan det bli bättre? Det var med blandade känslor vi lämnade Portugal, hemma är alltid hemma men samtidigt längtade vi tillbaka så fort vi lämnade den hemtrevliga gården. Vi har haft en helt fantastisk resa med inspiration, nya tankar och erfarenheter, fina minnen och upplevelser, en skön semester och samtidigt såklart en massa hästgos. Nedan följer några bilder från vår resa, fler kommer så fort tiden finns för redigering och förhoppningsvis mer information och redogörelse om själva resan. Se därför detta som ett litet smakprov. 


Hingststallet



Uteritt i bergen


Jag och hingsten Janota

Idag blir världens bästa och goaste Dexter 3 år. Lillkillen har blivit större, äldre och visare (ok, det sista var kanske att ta i lite väääl mycket...), men bara de sista halvåret syns det stor skillnad över hur han har mognat, blivit mer trygg och även om den mentala fokusen fortfarande saknas i mångt och mycket, har han vuxit, både kroppsligt och i sinne. För tre år sedan fick vi ett mysigt energiknippe som alltid får oss att le och som jag hoppas kommer att få glädja oss länge, länge.  

Att han har mognat syns bl a i vardagslydnaden som blir alltmer befäst. Jag har lärt mig att bli tydligare i mina signaler och Dexter har därmed blivit mer följsam och reaktionen kommer också snabbare. Jag är främst imponerad över honom i skogen då jag kan styra honom på längre avstånd, hålla till vänster/höger om spåret (alt vägkant), han väntar in självmant om han/jag kommer för långt bort, han stannar vid visslingssignal, kommer på inkallning osv osv. Sådant jag värdesätter enormt mycket och som också var det som var ett av mina mål från början när det gällde att skaffa hund. Han har även blivit något tydligare och säkrare i andra han-hundmöten och han känns mer tillfreds i nya miljöer även om han emellanåt fortfarande blir stressad och splittrad. Jag når honom dock mer nu och att acceptera honom för den underbara hund han är och för vad han ger oss runtomkring istället för att fokusera på vad han kan bli, ger också mig en trygghet och mognad. Jag är otroligt glad och tacksam över den hund vi har och även om Dexter numera bor på två ställen är han älskad och värnad om till max.

Grattis älskade hund!

Inget jobb idag åt vakansen & kommunen vilket inte hänt på ett tag. Idag kunde det dock inte ha kommit lägligare. Efter förra veckans nedgång om och kring allt, behövdes det en dag till återhämtning och själavård. Sådana här dagar uppskattar jag mer än vanligt att jag bor där jag bor. Solen skiner, det är lagomt kallt (vid 0-strecket) och bland annat en lång skidtur i skog och mark kan göra underverk. Lagomt glid; det vill säga inte för halt så att jag blir rädd när det går för fort, inte för hårt om balansen krackelerar och inte för segt så att jag inte tar mig någonstans. Dexter fick vara i draglinan en kort bit på Riks13 efter skoterspåret och även om han inte får dra längre stunder, märks det hur roligt han tycker att det är! Mammas fina egensydda dragbälte kommer väl till pass sådana här gånger, måtten är tagna från Baggens dragbälte men mammas sygener fixade en betydligt billigare variant till näst intill samma kvalitè.



©Maria Bergström


Idag pressade jag både mig och Dexter lite extra i både kondition och styrka och vi åkte även längre än vi gjort tidigare. Det är skönt med en urblåsning av både kropp och sinne emellanåt! Väl hemma njuts det av nyponsoppa och övernyttiga frukostbullar i solen, ett liggunderlag med en filt i snön rekommenderas. Som ytterligare själavård blir det omplantering av krukväxter och sådd av fröomgång I och därefter avslutas dagen med mjuka hästmular att gosa några minuter med.  



© Susanne och Paparazzi från vår fotosession hösten -09

Med stor sorg i hjärtat har Obelix nu fått sluta sina dagar hos oss. Han fick somna in tryggt och stilla i min famn efter en åttonde böld från ett av många oändliga slagsmål med grannkatten. Efter många antibiotikakurer på kort tid (tre och ett halvt år) finns det alltför stor risk för resistens. Ett försök gjordes med en special-såromläggning utan antibiotika som fungererade bra på just det såret, men strax uppkom en annan böld och att utsätta honom för ett ytterligare ett stressat veterinärbesök, en åttonde sövning och en sjunde anitibiotikakur kändes inte alls rätt. I samråd med bland annat världens bästa veterinär och en av världens bästa djursjukvårdare fick Obelix därför ett fint slut där jag fanns med hela vägen. Saknaden är oerhört stor, minnet av honom lever dock vidare och fyller mitt hjärta med en stark värme och kärlek som alltid kommer att finnas där.

Min alldeles egna hustomte (aka pappa) kom igår när jag låg halvt om halvt däckad efter andra omgången magsjuka. Magsjukan som behagat komma två gånger inom loppet av en månad..hu. De som känner mig vet vilken panik jag har över att...ja; kräkas och må illa. Detta vill jag alltså inte göra om på ett riktigt bra tag! De söta små giftspindlarna jag arbetar tillsammans med är en trolig orsak (alternativt något gamla spenatblad för dagen omgång II?), men tänk vilket immunförsvar jag kommer att ha framöver!

Hustomten kämpade iallafall med det stora snötäcke som kommit efter vinterns angenäma snöfall och snöstormar och det känns skönt att det nu är gjort! Takras från andra sidan kommer det att bli så att huset skallrar, men jag behöver inte vara rädd att taket ska rasa in och jag måste också säga att det var bra att rutinerade pappa klättrade och hade sig för denna gång, har lite respekt för höjder. Iochförsig hade jag nog landat mjukt med tanke på all snö om jag fallit ner, men ändå. Snälla grannen har även gått med snöslungan på uppfarten och nu, nu kan det väl inte behaga komma mer snö?

Dessa tänkvärda ord får avsluta och sammanfatta min utbildning för NU har jag en examen som förskollärare!! Ok, lite utbasunerat i efterhand men men... bättre sent än aldrig! Att jag sen vill läsa mer på en avancerad nivå är också en annan sak, jag har iallafall en examen att luta mig mot!

...kommer fram i mer snö!





Den där vattenbristen jag upplevde att jag hade under hela hösten och som gjorde att jag fick spara regnvatten, undvika att duscha coh tvätta hemma, kånka vattendunkar och så vidare kanske nu har nått sitt slut? Tänk när denna snö ska smälta bort till våren...

Dexan är iallafall överlycklig och har fullt sjå att simma, djupdyka och springa i pudersnön och jag skrattar med honom (ok, ibland åt honom bör erkännas då han ibland är liite väl entusiastisk och gör sina hopp, miner och krumpsprång). Snö är roligt!

Återigen är det dags för celebert besök oppa berget med en renflock på cirka 50 renar som betar på ängen nedanför huset. De sprider ut sig i subgrupper, stångas lite, stegrar lite, men är i övrigt en rätt harmonisk flock som förhoppningsvis kan hitta sig något litet ätbart. Det bjuder jag på. Det är något speciellt att titta ut, äta frukost och ha djur på ängen. Det ger mig ett lugn som verkligen behövs under detta sista ryck innan examen kan tas och arbetslöshetens ovisshet tar vid. Under förutsättning att de lämnar min kryddträdgård ifred. Där går gränsen för min gästfrihet.

Kanske att den där renen som ser ut som en shetlandsponny (=fet shetlandsponny) vill stanna och hålla mig sällskap lite längre? Samt de där vackra, vita? De kan låtsas vara såna där PRE-hästar om de vill. Då är mitt stall komplett!

Hacke hackspett ser ut att i år vara välgödd och välmående. Hackspetten som tidigare blivit föremål för  fotostudie, återkommer nu i år med en liten större mage och barm. Det är lite kallt ute, ja, men ser han/hon inte liiite för välgödd ut?

Förändringens vindar har yrt över Bergåsa och jag och Jonas har efter ett enhälligt beslut beslutat att det är dags att bryta upp, efter 8 år tillsammans är det dags att gå vidare. Ikea har blivit x tusenlappar rikare och vi börjar nu få ordning på var sitt håll, jag oppa berget och Jonas i en jättefin lägenhet i stan. Dexter är på delad vårdnad medans Obelix (aka krigshjälten/strimlarn) fortsätter att bo här med mig. Det är ett beslut som känns rätt för oss båda och även om det inte är lätt med separationer känns det ändå som att det är det bästa för oss i slutändan. Förändringens vind är således inte alltid av ondo.

Det blev en lång bloggtorka-period trots skolans början.. Jag har varit lat och först nu är jag ikapp med inlämningarna till Moment I av kursen Specialpedagogik och konflikthantering. Det behöver i och för sig inte lämnas in förrän till veckan, men det bör klargöras att vi nu är inne på slutet av Moment II.  Där har jag allt kvar. Inte likt mig. Alls. Men nu verkar jag ha kommit igång lite i allafall. Det bör väl också nämnas att skolarbetet inte alltid innebär skolarbete utan istället en flykt till hastnet.se där jag drömmer mig bort till bättre tider... Jag lär mig mycket bara genom att se. Både exteriör, annonsbenämningar och värdering av gångarter, pris och så vidare utvecklar ögat och känslan. Därav intalar jag mig själv att jag en dag kommer att ha till nytta av detta! Lite själsaktivitet ska man väl ha??

Annars är livet oppa bergåsa detsamma, försöker bryta av lite skolabete med långa skogspromenader. Behöver jag säga att Dexter är överlycklig? Snön gör sina försök till att stanna, men har tyvärr hitills inte fungerat i något längre tidsperspektiv.


För närvarande lyssnar jag på detta, Melissa Horn har vuxit i mina ögon och kan verkligen rekommenderas. Fastnar för hennes lågmälda och musikaliska röst och musik. Jag har saknat denna typ av musik. Jag hamnar i något melankoliskt stadium där kreativiteten är som störst.

Susanne och Paparazzi


Märks det på mina inläggs kontinuitet att skolan har börjat om igen?? Kanske det kanske...

Oppa bergåsa råder det för närvarande vattenbrist. I den gamla, grävda brunnen är det helt slut. Kaputt. Finito. Lite skrämmande. Vi har inte använt mer vatten än vanligt och när farmor och farfar bodde här hände det att det ibland tog slut, men detta var då på våren. Vi har som tur är en nyare, lite mindre extrabrunn på gården, men som vanligt fungerar inte saker bara sådär. Först var det en ventil som behövde bytas. När den var bytt av min käre pappa (vad skulle jag göra utan dig??), kom nästa problem. I brunnen. Eller i själva röret, nere i brunnen. Och därav har vi nu varit utan vatten i närmare en och en halv vecka. Jag konkar därmed vattendunkar, duschar hos mor och far och slår regnvatten i toaletten. Nästan som förr alltså! Så om ni ser mig; lite sliten, lite tärd och lite lagomt oduschad, döm mig inte. Hav förtröstan. Det kommer bättre tider. Jag håller tummarna för att grundvattnet rinner tillbaka i brunnen, att det regnar några dagar i sträck och därmed fylls på ännu mer. Förhoppningsvis. Och att pappa inte trillar i brunnen när han ska fixa röret. Och att mamma inte blir alltför irriterad på mig när hon inser HUR mycket jag tvättat och torkrumlat hos dem. Dexter och Rex hade löss för någon vecka sedan (troligtvis ekorrloppor), det krävdes lite Frontline  samt en liten grundsanering här hemma för att bli av med kräken... Självklart innebar grundsaneringen en hel del tvätt...

Dans är väl inte mitt starkaste ämne, främst kanske för att jag är osmidig och stel, dock har jag "hittat" ett efterlängtat återseende i "So you think you can dance". Tyvärr slungades jag direkt in i finalen då jag totalt missat att det ens har gått på tv, och har således denna säsong bara sett två avsnitt. Men å andra sidan, vilken final! Jag har skrattat, gråtit, fascinerats och imponerats av styrkan, rörelserna, musiken och de underbara dansarna och koreograferna som pressas till, i mitt tycke, det yttersta. Här visar jag således några småsnuttar av mina favoritdanser från finalen, och orkar ni bara se en, se då "Addiction" med Kayla och Kupono ovan, sätt markören vid till 1.10, det är då dansen börjar. Jag fascineras och berörs djupt av det mörka i Mia Michels koreografi där desperation, den fria viljan, makten och styrkan återspeglas i dansen. Amazing.

Vinnaren denna säsong blev Jeanine Mason och klippet nedan visar finalsolot. Jag imponeras av hennes styrka och kroppskontroll, speciellt i piruetten (eller vad den nu heter).



Vad jag också finner intressant och som även binder samman koreografin och dansen, är musiken och hur väl koreograferna hittar rätt. Klippet nedan visar Jeanine och Phillip's hiphop-nummer som speglas av musiken i ren perfektionism.

www.have2have.se

Jag som är definerad  funktionsberoende och egensinnad praktiker som gärna vill ha estetik i det praktiska utförandet har nu hittat min perfekta match i form av ett par skor. Ett par GORTEX-stövlar. Enda kruxet är att skaften ser lite stora ut för mina smala vader, å andra sidan är det ju GORTEX som tål väder, vind och allt annat, de andas PLUS att de har en rejäl sula som iallafall ser ut att tåla lite slitning i några år framöver. Tror att det blir ett par sådana i för tidig födelsepresent. Typ 2 månader för tidigt. Men ändå, då är jag ju nästan helt rustad för vintern. Behövs "bara" ett par ordentliga täckisar som tål väta och tryck. Så det så.

Dexters provdebut i viltspår öppenklass förblev också den sista, nu lägger vi allt vad tävling, prov, tester och prestationer heter på hyllan. Då han helt klart inte håller ihop, är ojämn och splittrad, blir alltför stressad och totalt tappar intresset för sånt han annars älskar och kan, har jag nu tagit beslutet att Dexter härmed ska få vara hemmahund med mental aktivering i trygg miljö,  jobba i sin lagoma takt och positiva anda. Det blir bara dyrt, fyllt av besvikelser och framförallt jobbigt för hunden och varför då utsätta honom för detta bara för att jag vill? För mig har han gett och kommer att ge mig kunskap, förmågan att "läsa hund" och för mig är han bäst på sin sak:



Dvs en otroligt fin hund som kan konsten att charma de flesta, han får mig att le och det bästa av allt:

 

Han är vår älskade Dexter!
   

Såklart det blev en championtitel för Broder D och husse i helgen!! STORT GRATTIS från oss alla och så här glad och stolt var dissemannen över sin vinst (notera den om än ännu mer gladare och stoltare hussen)!